 |
|
|
 |
|
Vårt äventyr till Antarktis
Torsdagen den 20 november 2008
I dag kom vi så äntligen till Ushuaia på Eldslandet vid Beaglekanalens norra strand. Under inflygningen kunde vi se de fantastiska snöklädda bergen som omger den lilla staden, som är världens sydligaste. Här skulle vi stanna över natten. På flygplatsen möttes vi av Olle Carlsson, som var en av våra guider. Han berättade att vi kom till en stad med 20 graders värme, vilket man inte haft den här tiden på året på mycket, mycket länge. Det var otroligt varmt. Vi tog in på ett fint hotell en bit utanför staden som hette Los Nires och hade ett otroligt blått tak.
Fredag den 21 november
Vi vaknade tidigt och intog en härlig frukost i hotellets cirkelrunda matsal med utsikt över Beaglekanalen. Idag skulle vi ta bussen till en nationalpark. Vägarna härnere är endast grusvägar och det var torrt, så det dammade förskräckligt första biten upp till parken, men sedan blev det smalt och krokigt så farten sänktes och därmed också dammet. I parken går en smalspårig järnväg som utgår från världens sydligaste golfbana och gör en fin tur runt i parken. Vi fortsatte dock med bussen och efter en stund stannade vi för att ta en promenad på en halvtimme längs med en vacker stig som förde oss ner till en havsvik. Vi såg många fina växter så som orkidéer, tusenskönor och andra som vi inte har namn på, men ofta finns i våra krukor där hemma. En buske med otroligt vackra gula blommor visade sig ge ett gott bär som heter calafate. En annan buske med ceriserosa bär på, som jag faktiskt har på bron därhemma, hittade vi också. Dom bären är också ätliga.
Vi kom så småningom fram till vägs ände och det var verkligen så, för här slutar en panamerikansk route som heter nummer 3 och i den andra änden slutar den ända uppe i nordligaste Alaska. Under tiden, som vi var i nationalparken, forslades vårt bagage till hamnen, så när vi var åter hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags för embarkering av oss själva också.
Flaggan på bilden är provinsen Tierra del Fuegos, Eldslandet.
Fredag 21 november eftermiddag
På bilden ser Ni vårt fartyg "M/V Ocean Nova" på vilket vi skall bo de närmaste tio dagarna och som skall föra oss till världens sjunde kontinent, Antarktis.
Vi bussades till kajen och vid landgången stod hela expeditionsgänget inkl. Brutus Östling och hälsade oss välkomna. Väl ombord så installerade vi oss i hytten och vi träffade vår "hyttmästare", han som har hand om allt som rör hytterna. Han hette Ovilio men jag kallade honom ständigt Olivio - han rättade mig snällt varje gång.
Sedan blev det en rundvandring på fartyget, så att vi skulle komma att hitta oss fram. Klockan sex så inbjöds vi till panoramaloungen - högst upp - för en presentation av hela gänget och vilket gäng sedan:
Brandon expeditionsledaren, Natalia vice ledare, Jill geologen, Jim biologen, Pablo historikern, Michael ornitologen, Thomas naturvetaren, Dan kajakmästaren, Aaron kamparmästaren, Milton klättermästaren, Jerry skidmästaren och sisten Christy läkaren. Till dessa kommer så våra svenskar Olle Carlsson och Brutus Östling. Olle med lång erfarenhet av Antarktis och Brutus med sitt fotokunnande.
Senare blev det kaptens cocktailparty och välkomstmiddag. Mycket trevlig start. Framme vid midnatt lämnade lotsen oss och snart var vi ute ur Beaglekanalen och resan på det beryktade Drakes sund tog vid. Skulle det bli gungigt?
Lördagen den 22 november
Vaknade tidigt, tidigt - långt före frukost. Klädde mig, tog kameran och smög iväg ut på däck i min nya gula parka som vi fått dagen innan. Jag ville ju se om det hade börjat komma albatrosser. Natten hade varit lugn och nu såg man inte land någonstans, men fåglar. Jag var först framme vid fören, men tyckte inte att det var så många och gick därför akterut i stället- Du milde, här var det gått om fåglar - kappetreller, stormfåglar och jättestormfåglar - och så min första albatross till havs. Det var en vandringsalbatross, se bilden, som seglade på sina enorma vingar först ganska långt efter oss, men den cirklade sig så sakta närmare fartyget och till sist tyckte jag den var nära nog för ett kort. Här i aktern tog jag posto ganska ofta under dagarna till sjöss.
I övrigt så började teamet att informera om än det ena än det andra äventyret, som vi skulle komma att uppleva.
Efter middagen visades filmen "BBC Planet Earth - pole to pole", sedan var det nattinatti igen.
Söndagen den 23 november
Efter ännu en lugn natt (otroligt för att vara dessa farvatten) så skulle vi börja hålla utkik efter isberg. Vi började nämligen närma oss Sydshetlandsöarna. Eftersom sjön har varit nådig med oss så har också överfarten gått fortare än normalt så expeditionsteamet meddelade oss på eftermiddagen att vi nog kunde få vår första landstigning på eftermiddagen. Oj vad spännande!
Vi såg valar på långt håll. Det är tur att dom blåser för det var inte mycket av själva valarna vi såg. Inga isberg i sikte ännu, men de första taggiga öarna började sticka upp vid horisonten. Man kan nästa tala om de dimhöljda bergen (dock inga gorillor).
Som utlovats, så vid 17-tiden var det dags att klä på sig enligt instruktioner: varmt underställ, skalbyxor, vattentäta byxor, expeditionsparka, luva, vantar och sist, men inte desto mindre viktigt, stövlar och flytväst. Nu skulle vi i zodiacerna för första gången. Så här gör man: Ut på bryggan, ta ett sailors grip med ledaren i båten, stig i och sätt Dig på angiven plats. Därefter fylls det på tills vi är 10 man (sorry tjejer) i båten + förare. Innan man lämnar fartyget, så kryssar man i sig på en lista och när man kommer hem kryssar man igen, så att dom vet att alla är ombord.
När vi kom till stranden på ön Aitcho, så var det ytterligare en procedur som vi fick lära oss - att komma ur zodiacen. Man sätter sig på kanten med ryggen mot land, tar ett sailors grip med föraren, svänger över benen och ner i vattnet (stövlar!!). Sedan gör man precis tvärtom när man skall tillbaks ombord igen.
Äntligen! Nu var vi för första gången på land och det var slående hur många pingviner det var. Lukten, som alla talar om, var inte så stark som man kunde ha befarat. Vi traskade först upp mot vänster över ett krön för att se på pälssälar som vilade på stranden. Sedan vände vi tillbaks för man hade sett en kungspingvin alldeles nära våra båtar. Kungspingviner håller till på Sydgeorgien
så denna hade nog navigerat lite fel.Den var väldigt ståtlig. Betydligt högre än de åsnepingviner (Gentoo) som var mest frekventa här. Vi såg en och annan hakremspingvin (Chinstrap) också. Det som mest förvånade mig var de labbar (Skua) som fanns lite här och där - dom var inte rädda när man kom i närheten utan låg tryggt kvar på marken. Man förstår att människor med dunkla syften inte har frekventerat dessa trakter och gjort djuten rädda för oss tvåbeningar.
Den här dagen var också vår silverbröllopsdag så efter middagen hade PolarQuestgänget en liten samling i biblioteket för mig och min man. Det bjöds på champagne och vi fick en bok som Olle Carlsson har gjort och där alla hade skrivit sina namn i. Det var en överraskning vill jag lova.
Måndagen den 24 november
Måndag morgon brukar kännas tung, men inte här nere. Underbart att få ännu en ny dag med många upplevelser att se fram emot. Under natten har vi passerat Bransfield Straight och har nu kommit ner på 64,41'S, 62,38'W och naturen är nästan helt och hållet vit. Vit är dock inte sant - alla nyanser av blått man kan tänka sig är mer korrekt. På förmiddagen gjorde vi en landstigning på Cuverville Island. Vi hade tur med vädret och de som paddlade kajak fick närkontakt med en leopardsäl. Den är inte att leka med! När vi tog en tur med zodiacerna såg vi den också. En riktig bjässe!
Idag skall vi göra vår första kontinentala landning, dvs gå i land på självaste antarktiska fastlandet. Platsen heter Almirante Brown och ligger i Paradise Bay. Vi gör först en ganska lång tur runt bland isbergen. Pingviner hoppar glatt runt om oss och vi får uppleva alla dessa blå färger samt former som är otänkbara. Isberg är en helt egen varelse på något vis. Vi går iland på en klippig strand och gör en bestigning upp på en kulle, som är så liten att man inte får puffa på varandra för då kan det bli en resa utför som man sällan kommer att glömma. På klippkanterna syns blåögd skarv (Blueyed Shag) häcka och deras bon hålls rena och snygga av "sophämtaren"
slidnäbben (Snowy Sheatbill).
Ännu en underbar dag går mot sitt slut. Vi äter middag medan solen fortfarande står en bit upp på himlapällen. Man går mot midsommar härnere.
Tisdagen den 25 november
I natt var det många som var uppe och såg hur vi passerade genom Lemaire Channel. Den är 11 km lång och fylld av isberg. Där den är som smalast är det bara 800m mellan berg som stupar rakt ner från en höjd av ca 300m. Kanalen kan var fylld av is vilket kan göra det svårt att manövrera. Vi kom lyckligtvis igenom och har nu nått fram till Argentine Islands vilken är vår sydligaste punkt på den här resan. Här ligger en Ukrainsk polarbas som är bemannad året runt. Den heter Vernadsky Station. Vi har nu kommit till 65,15'S, 64,15'W. Det var några sjömil kvar till polcirkeln (syd), men det får man leva med. Ukrainarna var i alla fall väldigt glada över att hälsa oss välkomna. Vi var första besöket på 9 månader. Deras bas har varit brittisk en gång, men när britterna ville lägga ner den, så hade man inte råd att forsla bort allt, utan sålde den för 1£ till Ukraina 1996. Här finns en otroligt fin bar. Det sägs att han som fick uppdraget att bygga stationen lade ner så mycket tid och pengar på baren, så när den var färdig var budgeten slut. Han fick sparken och resten av byggnaderna kan man väl kalla spartanska. Hur som helst, här kan man köpa sig en hutt hemkörd vodka för 4 dollar - och det gör man. Fullt ös på stereon var det också. Här lämnade vi också våra vykort, som förmodligen dyker upp någon gång i mars 2009!!
Åter på Ocean Nova så styrdes kosan norrut igen. Eftermiddagens landning blev Petermann Island. Här finns en Adélie- och en Gentoopingvinkoloni som häckar tillsammans med den blåögda skarven. Det är faktiskt den sydligaste Gentookolonin. Här har man också rest ett minneskors över tre brittiska forskare som dog här 1982.
Ännu en fin dag i det antarktiska landskapet är till ända. Gissa om man sover gott om nätterna!
Onsdag den 26 november
Idag går vi iland på en ö som heter Port Charcot, efter en fransman som övervintrade här med sitt skepp Francais 1904. Männen bodde ombord på det infrusna skeppet, men byggde sig en liten landstation för säkerhets skull och också för sina forskarstudier.
Här fick vi en fin vandring upp på toppen där det häckade - ja vad tror Ni - pingviner. Dom är otroliga! All föda finns i havet, men man vill ha snöfritt där man häckar och då letar dom upp en sådan plats oavsett hur den ligger. Bona byggs upp av små högar med sten och stenen den hämtar man vid stranden eller helst hos grannen. Hela tiden ser man hur pingviner bär stenar i näbben. Vi fick ett rejält snöväder här. Det påminde om en riktig julsnö med stora flingor. På många ställen vi varit har vi ofta haft en tyst minut för att höra på naturen. Isen knäcker och bänder, pingviner snackar och fågelvingar susar, men det är inget annat som stör - när vi är tysta förstås.
Efter lunch så får vi besök ombord av Rick Atkinson från Port Lockroy. Han skall berätta lite om den brittiska stationen. Den har varit en forskningsbas, men är idag ett historiskt muséum och postkontor. Den är väldigt liten, men oerhört intressant. Vi besökte den senare och här fanns ju också en liten presentshop där det handlades så klart. På kvällen låg vi kvar med Ocean Nova, så att Rick och hans två kvinnliga medarbetare kunde komma över på middag och också få duscha i varmdusch. Rena lyxen för dom, som varje dag överväger huruvida de skall tvätta sig eller inte. Vattnet ligger ju bara strax över 0 grader och ingen bastu har man. Det var, framförallt två lyckliga tjejer som kom fräscha som nyponrosor till middagen. Vid besök på bemannade stationer lämnar alltid expeditionsfartyg färsk frukt och grönt till personalen. Det uppskattas oerhört mycket. Här postades också en del vykort och dessa kommer förmodligen betydligt tidigare än de från den ukrainska stationen.
I kväll lämnade oss ett gäng som skulle campa över natten. Aaron, vår camparmästare, tog med sig ett gäng på 7 (tror jag) och åkte i land för att sätta upp tält. Dom gick med sitt pick och pack genom matsalen medan vi andra fortfarande satt och njöt av god mat och gott vin. Dom fick en rungande applåd med sig.
Torsdag den 27 november
Tidgt i morse så hämtades camparna. De hade varit intressant som de uttryckte sig.
Tiden går faktiskt väldigt fort och nu är det redan torsdag. I dag skall vi in till fastlandet igen - till Neko Harbour. Här låg ofta valfabriksfartyget Neko mellan 1911 - 1924 när man höll på med sin valfångst runt Sydshetlandsöarna och Anatarktiska halvön. Här finns en liten obemannad argentinsk koja för den som behöver söka skydd. Vi får en vacker dag med ömsom sol ömsom snabbdrivande moln. En härlig tur upp på en topp gör vi ifrån vilken man får en magnifik utsikt över viken, glaciärkanterna och pingvinkolonierna. Här försöker vi få ett antal tysta minuter, men trots att vi är vuxna, så måste vi dra i kardborrebandet till fickan, snyta oss, byta fot eller bara röra oss i jackan som prasslar ganska duktigt. Det är fantastiskt att dagens stressmänniska inte ens kan koppla av här - i naturens absoluta enslighet. Ni skall veta att inga mobiltelefoner fungerar här, inget internet och endast satellittelefon, ombord förstås, kan tillgås om man behöver ringa, men det kostar skjortan.
Det finns många, i alla fall, som säger att det är första gången som dom är fullständigt lugna på sin semester. Det låter väl skönt.
Så tillbaks ombord och till bords för en trerätterslunch med vin - igen. Även om vi far omkring som skollade troll i zodiacs dagarna i ända och endast är klädda i rejäla fritidskläder, så äter vi och dricker gott varje dag. Båten är ett förstklassigt hotell egentligen. "Hotellet" sköts förresten ,i detta fall, av en dansk vid namn René.
Efter lunchen så är det dags att dra på sig hela utstyrseln igen för zodiactur. Nu skall vi besöka Useful Island - en liten sällan besökt ö mitt ute i Gerlachesundet. Vid siktigt väder ser man 360 grader, men det är inte så bra sikt i eftermiddag. Spelar ingen roll för vi möter Hakremspingviner i massor och labbar som letar ägg. Det är så otroligt fascinerande att sitta och se på dessa djurs rörelsemönster. Är pingvinen ovaksam, så kommer labben farande i ett huj, men får oftast på moppo av de andra, som har mer koll på läget. Näbbarna höjs i skyn och rena kakafonin startar. Dags att dra för labben för den här gången. Det är tuffa fåglar dock, de lägger sig bara någon meter ifrån pingvinbona, trots uppvaktningen. De är helt bruna och stora - 126 - 160cm mellan vingspetsarna och väger ung. 1,5 - 2,5kg.
Väl hemma igen, så får man inte glömma att signera listan för hemkomst.
Varje kväll, före middagen, så håller exp.teamet en återkoppling och briefing av dagens händelser. Det är väldigt bra, för det finns ju de som gör annat än åker zodiacs. Vi har dom som klättrar, dom som åker skidor och dom som kajakar. Ett helt gäng, flest amerikaner, gör detta och då är det extra kul för oss att få veta hur det har gått för dom under dagen. På tal om amerikaner, så kan det ju vara på sin plats att tala om vad det är för folk på en sådan här resa. Vi svenskar är ju en minoritet, så det allmänna språket har varit engelska, för här är amerikaner, som sagt, en sydafrikanska, en finska, nyzeeländare, holländare, kanadensare, israeler och engelsmän. Teamet som jobbar är flest kanadensare, så några amerikaner och en nyzeeländare, en australier och en argentinare. Kapten var rysk och hans besättning argentinsk och rysk. "Hotellets" personal var dansk, filippinsk, argentinsk och chilensk.
Fredag den 28 november
Natten tillbringade vi återigen på Bransfield Straight i bingen och med en ganska snäll sjögång. Morgonen blev tidig för idag skulle vi till Deception Island, en av de tre Sydshetländska öarna som har vulkanisk aktivitet. Senaste utbrottet var 1970. Ön är cirkelformad och mäter ca 1,5 mil tvärsöver. För att kunna komma in i kratern som kallas Port Foster måste man segla igenom ett ganska trångt hål kallat Neptune's Bellows, eller Neptuns Vrål på svenska. Omedelbart innanför till styrbord ligger Whaler's Bay. Här bedrevs olika hanteringar av valar och dess biprodukter redan från 1920-talet. Idag finns rester i form av rostiga kokare, bränsledepåer, förfallna hus och en hangar som dock aldrig kom till användning. Britterna höll en bas här och försökte väl vara lite bestämda om saker och ting.
Vi kom in i god ordning och zodiacs firades ner för nu skulle vi i land och syna platsen lite närmare. En del av oss, som inte var så känsliga för kyla, skulle bada. Förr grävde man gropar i den varma sanden och fyllde med havsvatten och då blev vattnet ganska snart varmt, men det får man inte längre göra. Intrång på naturen, självklart, eller hur! Vill man bada är det bara att snällt rusa ut i det nästan nollgradiga vattnet för att sedan få en handduk att svepa om sig. Att Urban sa nej tack, vet alla som känner honom, men jag hade ju bestämt mig här hemma att jag skulle bada. Det blev nu inte så. Vinden var kraftig, det var kallt och jag hade ont i halsen. Ja, jag vet att det är en usel ursäkt, men det är den enda jag har. Jag badade i alla fall inte!!
Här var ett av de få ställen där vi kunde se någon form av vegetation. Lite mossa, som så sakteliga försökte slå rot i vulkansanden. Det gjorde att en del sluttningar var gröna faktiskt.
Intressant promenad hade vi tillsammans med Olle Carlsson som berättade historien om Whaler's Bay. Det var nästan lite kusligt att gå omkring i alla rester efter saker som spis, verktyg, skruvar och muttrar, väggkontakter, öllådor från Carlsberg, tegel från Höganäs, en tom flaska, ett toalock, en halv axel från en traktor, en snörstump, lite elkabel på en rulle ,ja listan kan göras hur lång som helst. Vad man gör, så blundar man och kan då se hela scenariot framför sig:
Valfångstfartyg ligger i bukten, valar slaktas, valolja kokas, röken ligger tät över hamnen, blodet flyter, män arbetar i sitt anletes svett, det larmar och bråkar av en massa konstiga ljud, telegrafisten sitter vid morseapparaten och försöker få kontakt med världen utanför, hangarbygget är i full gång, hammarslagen ljuder, en hund skäller.
Det blir en enorm kontrast till vad vi har sett nere på den antarktiska kontinenten, men så var det här en gång.
Alla ombord igen och till en härlig lunch. Varje lunch och middag började med en soppa. Alltid dessa goda soppor. Man kunde aldrig avstå dom.
Dagen fortsätter att vara blåsig, men samtidigt strålar solen. Vi har ett stopp kvar att göra innan vi ger oss ut på Drakes Sund igen.
Half Moon Island.
Fredag den 28 november
När vi rundade den oerhört bergiga ön Livingston Island med toppar som Mt Friesland på 1700m kom vi in i ett lugnt vatten. Det blev i stort sett vindstilla efter den ganska blåsiga färden från Deception Island. Här inne låg Half Moon Island inklämd i en mjuk bukt av den betydligt större ön. Vi var omgivna av fantastiska snöiga toppar som glänste gräddvita i den strålande solen. Ocean Nova ankrade upp i den lilla skära som Half Moon Island utgjorde och som vanligt så firades zodiacerna ner i vattnet. Här skulle skidåkarna ta sig en tur på Livingston Ilands mjuka sluttningar och kajakpaddlarna skulle runda hela Half Moon Island. Vi som vandrade skulle ta oss över till andra sidan av ön för att se på hakremspingviner och få se bon till Antartic Tern (Antarktisk Tärna), Kelp Gull (Kelptrut kanske?) och Snowy Sheetbill (Slidnäbb). Och det gjorde vi - såg allt vill säga. Dessutom några pälssälar, som vilade vid strandkanten. Det här blev ju en underbar dag! Ungefär som när man är i svenska fjällen i mars när vårsolen värmer och snön gnistrar och man lyfter ansiktet mot solen och bara njuter. Doften är lite annorlunda här dock, med all pingvinskit som dräller överallt, men det är inte så farligt.
Vi såg våra kära skidåkare på andra sidan vattnet, som små prickar mot den vita snön och i vattnet gled de röda kajakerna fram mjukt och tyst. Det verkade som att alla bara sög in allt det goda av denna sista dag på södra sidan om Draksundet.
Vi visste att det hade varnats för en häftig storm, som skulle komma från Nya Zeeland-trakterna och var på väg ostvart - alltså vår väg. Det hader mätts upp till 70 knop (36m/s) i vindbyarna och den vinden skulle vi kunna få i sidan på vårt fartyg. NEJ TACK!!!
Vår kapten Alexey Zakalshnyuk och expeditionsledaren Brandon Harvey hade kommit överens om att vi skulle starta vår hemfärd betydligt tidigare än vad som var tänkt, så vid 6-tiden på kvällen lättade vi ankare och styrde kosan norrut, undan vinden förhoppningsvis.
På kvällen såg vi på film med Steve Martin "Den rosa pantern" och det bjöds på popcorn till.
Nattinatti!
Lördag den 29 november
Lördagen blev en dag till havs med många besök på akterdäck för den stora fågelfotografen, nämligen mig själv. Nu ville man ju få de där sista fina bilderna på alla de albatrosser som man lyckats identifiera: Wandering Albatross (Vandringsalbatrossen, störst av dem alla), Black Browed Albatross (Svartbrynad Albatross), Grey-Headed Albatross (Gråhuvad Albatross) och Southern Royal Albatross (Sydlig Kungsalbatross). Sedan såg man ynglingar till alla dessa också och då var det lite svårt, för man trodde först att det var en annan sort, men di lärde, läs Olle Carlsson, lät berätta hur det förhöll sig. De kan se helt annorlunda ut än sina fullvuxna kamrater. En ung vandringsalbatross är nästan lika grå och liknar väldigt mycket den väldigt sällsynta Amsterdam Albatrossen t ex. Också likheten mellan vandringsalbatross och sydlig kungsalbatross är slående, men vandringsalbatrossen har en rosa öronfläck vilket inte kungsalbatrossen har. Ja se vad man har lärt sig.
Eftermiddagen fördrevs med bl a en film om laviner, som vår expeditionsmedlem Aaron från Nya Zeeland visade. Han är lavinräddare och utbildar folk i räddning under vintriga förhållanden, som ex. på den nyzeeländska basen Scott på andra sidan Antarktis. Han är också ambulansförare, steepskier och generellt en duktig skidåkare. Det var intressant och lärorikt för många som åker offpist-skidåkning.
Han berättade också lite om hur livet på en antarktisk bas kan te sig. Scott ligger ganska nära den amerikanska basen Mc Murdo. Mc Murdo har ungefär 1200 människor i gång, medan Scott har ca 75. Scott har dock en liten alpin backe med lift!!! Det har inte amerikanarna! Stor hjälper inte alltid. Aarons pappa var glaciolog och arbetade vid många tillfällen på Scott, därav sonens stora intresse för dessa trakter.
Jill, vår geolog, talade om hur den hästskoformade Scotia Arch bildades. Den finns på havsbottnen i Drakes sund och bidrar till den oftast ganska ruffiga sjön här.
Senare på eftermiddagen insåg Urban och jag att vi hade alldeles för mycket whisky kvar. Ja vi hade inte ens rört de två flaskor vi köpte för att ha ombord. Vad gör man då? Jo, man bjuder in till en whiskydrickarafton. Sagt och gjort. Hela svenskgänget inbjöds och flaskorna tömdes. Vi var elva stycken, så ingen fara. Det blev en mysig stund i vår lilla tvåmanshytt och en god drink före maten.
Så efter middagen blev det film igen. "Elizabeth" med Cate Blanchett. Vi avstod och såg på bilder i stället, som Brutus visade i biblioteket.
Sedan var det dags att gå och sova. Ännu ingen storm i hasorna.
Söndag den 30 november
Helt otroligt så har vi haft ännu en lugn natt. Det är bara att gratulera alla som varit med ombord på den här resan. Visst, det finns dom som tycker att det hade varit kul med lite storm, men dom vet förmodligen inte vad dom talar om - egentligen.
Efter frukost blev det ett besök på akterdäck - var annars. Vi har fortfarande sällskap av många fina fåglar, som seglar på sina enormt långa vingar kors och tvärs över vårt kölvatten. Nu kan man se land också, som en mörk skugga vid horisonten. Det känns lite vemodigt, för det innebär att snart är det här underbara äventyret över. Långt akter om oss kan man se ett annat fartyg och strax för om oss på babord sida ligger ett fiskefartyg som lägger ut någon typ av fiskeredskap. Vi hoppas att det inte är långrev, men om det är det, så vill vi ju se att man har skaffat de tillbehör som gör att fåglarna inte fastnar på krokarna - plastremsor som skrämmer eller tyngder som gör att revarna sjunker fort. Sjöfågel, och framförallt albatrosser, är en bifångst som fiskarna inte vill ha. Dessutom decimerar det arterna med en hastighet som inte är tolerabel. Att skaffa ovan nämnda tillbehör är med andra ord en ren vinn/vinn-situation.
Efter lunch höll Jim en fin information om späckhuggare. Det är fantastiskt vad dessa valar anpassar sin föda efter de hav som dom håller till i. Vi har ju sett på TV hur de jagar sälar i Sydamerika och hur de trycker ihop sillstim uppe vid lofoten. Oavsett vad de äter så är det mycket vackra valar.
Idag har vi också gjort upp vår "hotellräkning" med René - vinet vi druckit till maten, drinkarna i baren samt inköp av diverse kläder och annat från fartygsshopen. Oj oj!! Det sved.
Det drar så sakteliga ihop sig. Vi har nu kommit in i Beaglekanalen igen och fartyget vi hade akter om oss förut, var ett annat expeditionsfartyg från samma företag som vårt - Quark Expeditions - och det heter "M/V Clipper Adventurer". Vi hade sett dom två gånger nere i Antarktis. Båda fartygen ankrade upp i början av Beaglekanalen för att invänta lots. Vi skulle ligga stilla under avskedscocktail och avskedsmiddag. Det var ju perfekt.
Först fick vi information om hur vi skulle avmönstra. Vi hade en egen svensk variant i biblioteket, eftersom vi har en gemensam återresa till hemlandet och våra boardingkort för flyget från Ushuaia till Buenos Aires skulle delas ut. Våra pass skulle också lämnas åter till oss. De är stämplade i Port Lockroy med antarktisstämpel och med pingvinstämpel. Läckert! Nu var det bara att duscha, klä om och ta på sig det allra bästa festhumöret. Trots allt är det ju fest vi skall ha och inget annat.
Det blev en mycket trevlig kväll. Vid cocktailpartyt spelade Dan och Pablo gitarr och låtsastrumpet med munnen. Det blev en härlig jamsession. Alla var uppklädda - killarna med nystruken skjorta och slips, till allas jubel, och tjejerna i klänning! Själva var vi ganska snygga också. Bäst klädd var min man - i kostym!!
Urban och jag, tillsamman med vårt äldsta par Sune och Ingmari, blev bjudna att sitta med kapten vid hans bord under middagen. Det var både smickrande och lite genant. Vi hade ju gärna suttit med våra vänner, men man säger inte nej till kapten. Vi svenskar sjöng Fritiof och Carmencita till allas jubel - även om dom inte förstod var det var vi sjöng om, men vi gestikulerade ju ganska bra. Ja sedan fortsatte festen länge, länge - för en del som orkade, men inte för oss. Vi hade tidig väckning nästa morgon eftersom vi skulle lämna fartyget kl 07.30 och då skulle vi ha hunnit med frukost också. Det gick det också. Inga problem! Under resten av natten hade vi seglat in i hamn där vi låg när vi vaknade. Konstig känsla - en kaj, massa motorljud, lossning och lastning, folk som snackade, en stad - ja, åter till civilisationen.
Måndagen den 1 december
Bussen stod på kajen och så begynte kramkalaset med hela expeditionsgänget. När bussen for var det sorgligt - lite grann i alla fall, för Urban och jag blev kvar på fartyget. Ja, jag hade ju fått tandvärk, som hade dödats med kraftiga värktabletter ända sedan i torsdags, och nu skulle jag till en tandläkare som hade ordnats åt mig. Vi skulle bli hämtade 08.50 och därför blev vi kvar ombord. Resten av gänget gjorde en hel del utflykter runt i kring Ushuaia under dagen. Vårt flyg skulle inte gå förrän vid 4-tiden. Exakta tider gällde inte för Aerolineas Argentinas, men vi anlände till flygplatsen vid två-tiden för säkerhets skull. Efter många olika uppgifter så fick vi besked till slut att vårt flyg skulle gå 16.30. Och det gjorde det!!
En sista titt ut genom fönstret på de snöklädda bergen runt Ushuaia, förresten snön hade smält en hel del under de 11 dagar vi varit borta, men lite fanns kvar.
Vilken fantastisk resa vi har fått vara med om!
Allt har varit perfekt, flyg, hotell, guider, resekamrater och väder. Ändå är det upplevelsen som tar priset - den kan aldrig lämna en. Vi har nog haft en lyckostjärna över oss hela tiden. Det är en stor slant man betalar för detta, men den storleken är ingenting jämfört med vad vi har sett. Det har varit värt vartenda öre.
"Till den som reser till Antarktis, där finns en oerhörd lockelse, en enastående kombination av storslagenhet, skönhet, vidd, ensamhet och illvillighet - som allt låter förskräckligt melodramatiskt- men som verkligen förmedlar den faktiska känslan av Antarktis. Var någon annanstans i världen är alla dessa beskrivningar verkligen sanna?"
Fritt översatt från ett citat av Captain T.L.M. Sunter in the Antarctic Century Newsletter.
För bilder se under Bilder från Antarktis
|
|
 |
|
|
|
|
|
Testa vet jag, det här är kul!
|
|
|
Hej!
Prova att göra en egen hemsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS
|